Hoppa till innehåll

Terrorismens natur

07 juli 2009

Vem ”äger” egentligen terrorismfrågan, frågar sig Magnus Ranstorp med anledning av Rosengårdsrapportens rabalder. Ranstorp argumenterar klokt för att terrorismbekämpningen behöver effektiviseras och samordnas bättre. Ett inrikesdepartement efterlyses. Men det är lite synd att debatten mest handlar om organisatoriska frågor, när vi egentligen också borde tänka kloka tankar om terrorismen som sådan.

Terrorism är inte entydigt och slutgiltigt definierat, men det går att skönja en ökad grad av samstämmighet inom forskningen kring synen på terrorism. Frågan om vem som ska definiera terrorism har både en politisk och en juridisk dimension.

I Sverige kan en person dömas för terroristbrott för vissa allvarliga gärningar, bland annat mord och mordbrand. Men vissa andra förutsättningar måste också vara uppfyllda för att en handling ska utgöra terrorism i lagens mening. En sådan förutsättning är att gärningen allvarligt ska ha kunnat skada en stat eller en mellanstatlig organisation. Det svenska regelverket utgår från EU:s rambeslut om bekämpande av terrorism, som i sin tur grundar sig på en FN-resolution.

Terrorist eller frihetskämpe?

Mark JuergensmeyerI Mark Juergensmeyer omfattande sociologiska studie av religiöst motiverat våld uppmärksammar han det faktum att om inte dåden uppmärksammades av en vidare krets än de direkt drabbade så skulle terrorismen inte existera. Mord, människorov, mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse utgör i sig inte terrorhandlingar. Det är först när dessa handlingar injagar allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp som vi kan tala om terrorism. Det juridiska perspektivet hjälper oss dock inte att avgöra skillnaden mellan terrorist och frihetskämpe. I statsvetenskaplig och säkerhetspolitisk diskurs beskrivs terrorism ofta som ett medel för en svagare aktör att ta till när det råder stora skillnader i styrkeförhållanden. Detta brukar kallas asymmetrisk krigföring. Men det är ett allvarligt analytiskt (och till viss del empiriskt) misstag att resonera på det sättet, hävdar många forskare. Liksom andra våldsmedel är terrorism huvudsakligen den starkes vapen, menar dessa. Denna syn på terrorism – och hur det ska definieras – handlar snarare om huruvida handlingarna kan betraktas som rättfärdiga eller inte.

Noam ChomskyNoam Chomsky är en av de mest talföra och uppmärksammade kritikerna av en juridisk definition av terrorism. Det som framhålls är att den utgår från att det är just staten som är hotad och ska skyddas. Samtidigt är staten den mest resursstarka aktören och kan dessutom sägas ha monopol på våld. Liksom Mark Juergensmeyer driver Chomsky slagkraftigt tesen att terrorism – i likhet med andra former av våld – istället är den starkes redskap. Exempel från Nicaragua, Haiti, Guatemala, Colombia och Turkiet kan sägas styrka tesen om terrorism som den starkes vapen.

Tveksamt om stater kan göra sig skyldiga till terrorism

I gränslandet mellan juridik och politik lämnar Alex P. Schmid ett bidrag med att lyfta fram betydelsen av underliggande politiska motiv. Brott och politik är inte av varandra uteslutande fenomen, i vissa lagrum förekommer politiskt brott som begrepp. Motivet för en handling må således vara politiskt medan själva handlingen är att betrakta som ett brott, resonerar Schmid. Utifrån ett juridiskt och politiskt perspektiv är det tveksamt om stater kan göra sig skyldiga till terrorism. Stater utmärks av att de är suveräna aktörer med monopol på våld. Det är staten som kan kriminalisera vissa handlingar och därmed avgöra vad som är rätt och fel. Enligt internationell rätt kan dock stater göra sig skyldiga till brott mot krigets lagar. Schmid jämför terrorism som den fredstida varianten av brott mot krigets lagar.

Ett exempel som illustrerar betydelsen i hur begreppsdefinition, och även relationen mellan juridik och politik, är när USA och Israel röstade mot Förenta nationernas generalförsamlings resolution om att fördöma terrorism. Detta tilldrog sig i slutet av 1980-talet under apartheidregimen i Sydafrika, och resolutionen innehöll ett stycke om rätten till självbestämmande. Den sydafrikanska regeringen, med vilken USA och Israel sympatiserade, betraktade ANC som en terroristorganisation. Ett godkännande av resolutionen hade indirekt varit att erkänna ANC:s och palestiniernas kamp som rättfärdig, vilket naturligtvis inte var möjligt.

I de intervjuer som Juergensmeyer har genomfört med militanta religiösa aktivister står det klart att de sällan ser på sig själva som terrorister. Snarare betraktar man sig som militanta. Denna självbild kritiseras dock av Schmid, som hävdar att terrorism inte kan betraktas som krigföring – trots vissa likheter vad gäller modus operandi – eftersom terrorister inte följer de i Genèvekonventionen stipulerade krigets lagar.

En fortsättning på politiken med andra medel

Hannah ArendtEn central fråga är hur terrorism förhåller sig till annat politiskt våld, och till våld generellt. Forskningen inom filosofi och kulturantropologi uppvisar en delvis annan syn på terrorism. En dominerande tanke är att våld bör ses som det mest påtagliga uttrycket för makt. Men vad är då relationen mellan makt och våld? Det verkar vid första anblicken som om våld är en förutsättning för makt. Filosofen Hanna Arendt menar att detta är en missuppfattning. Våld utmärks av sin instrumentella karaktär. Ingen regering, inte ens den mest totalitära, har existerat enbart på våldets fundament. Någon form av frivilligt samtycke eller stöd i annan form har alltid existerat. Arendt menar till och med att makt och våld är varandras motsatser. Våld uppstår först då makten äventyras. I en (teoretisk) situation där makt inte existerar, råder våldet fullständigt. Här tycks Arendt göra en parallell till Thomas Hobbes och naturtillståndet.

Nancy Scheper-HughesProfessorn i kulturantropologi Nancy Scheper-Hughes placerar den förmenta orsaken till kriget mot terrorismen – attacken mot World Trade Centre den 11 september 2001 – i ett större sammanhang. Hon vill få oss att se att den gemensamma nämnaren i folkmord, terroristattacker och ”vardagsvåld”. Anledningen till att vi inte ser detta samband är, enligt Scheper-Hughes, att vår vardag inte är tillräckligt kartlagd. Alex P. Schmid är inne på en liknande tankegång när han, med referens till Carl von Clausewitz, konstaterar att terrorism kan vara en fortsättning av politiken med andra medel.

Bjørgo, Tore (2005), Root Causes of Terrorism –
Myths, Reality and Ways Forward
.

Juergensmeyer, Mark (2003) Terror in the Mind of God –
The Global Rise of Religious Violence
.

Chomsky, Noam (2001), “The New War Against Terrorism” i
Scheper-Hughes, Nancy & Bourgois, Philippe (2006),
Violence in War and Peace – An Anthology.

Schmid, Alex P. (2004) ”Frameworks for Conceptualising Terrorism” i
Terrorism and Political Violence, vol.16 (2).

Arendt, Hanna (1969), “On Violence” i
Scheper-Hughes, Nancy & Bourgois, Philippe (2006),
Violence in War and Peace – An Anthology.

Scheper-Hughes, Nancy (2006), ”Violence Foretold: Reflections on 9/11” i
Violence in War and Peace – An Anthology.

About these ads
Inga kommentarer ännu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: