Sartre vs Camus

Det koloniala våldet har det gemensamt med det strukturella, symboliska och det fysiska våldet att det är riktat mot ”de andra”. Kolonialt våld är som regel mycket bristfälligt dokumenterat, kanske på grund av att teoribildningen bygger på filosofisk och kulturantropologisk grund. Kolonialismen kan beskrivas som en specifik form av kulturell expansion och omfattar tre steg:

1. erövring av det fysiska rummet
2. omskolning av befintlig befolkning
3. införlivandet av den lokala ekonomin i den kapitalistiska.

Kolonialismen förutsätter att ”de andra” inte har förmåga att styra sig själva, att de befinner sig på en lägre nivå på historiens linjära utvecklings­skala. I sin stridsskrift Kolonialismen granskade Jean-Paul Sartre den ”mönsterkoloni” frans­männen hade byggt sedan 1830 i Algeriet.

Sartre förklarar våldet i Algeriet med Frankrikes kolonialism. Våldet reproduceras hos de koloniserade och blir till ett uttryck för deras kollektiva undermedvetna. Genom kolonialismen skapas förutsättningarna för moderlandets välstånd. I marxistisk anda menar Sartre att alla fransmän har profiterat på den koloniala exploateringen. Han anser dessutom att våldet i högsta grad är berättigat – och nödvändigt. Sartre anklagar här den politiska vänstern för att generat sitta hemma och titta på. Samtidigt som de mycket väl känner till ursprungsbefolkningens lev­nadsförhållanden, och erkänner deras rätt till revolt, tycker de att det måste finnas gränser för våldet. Sartre argumenterar för våldet i Algeriet som en frigörelseprocess:

…to shoot down a European is to kill two birds with one stone, to destroy the oppressor and the man he oppresses at the same time: there remain a dead man, and a free man; the survivor, for the first time, feels a national soil under his foot.

Indirekt handlar Sartres förord i Frantz Fanons bok Wretched of the Earth delvis om en uppgörelse med Albert Camus, som Sartre menade intog en likgiltig hållning inför det koloniala förtrycket. Han menar att det till och med ligger i kolonialmaktens intresse att upprätthålla inter­na motsättnin­gar: “…they even massacre themselves. The different tribes fight between them­selves since they cannot face the real enemy – and you can count on colonial policy to keep up their rivalries…”. Sartre framhåller således att koloniseringen har en egen logik, och den kommer att stå i motsats till varje storslagen reform som kolonalmakten proklamerar. Camus, å andra sidan, höll indivuduella hänsyn högre än politisk rättvisa.

Frantz Fanon (2005), Wretched of the Earth.
Ursprungligen publicerad 1961 på franska, Les damnés de la terre.