Från händelse till nyhet

Varje sekund, över hela vår värld, “skapas“ nyheter. Men för varje nyhet som förmedlas hem till våra vardagsrum har många ratats. Flödet är enormt och endast ett fåtal nyheter kommer till publicering – någon måste göra ett urval. Vad är det då som gör att en händelse blir en nyhet?

Det finns många olika förslag till definitioner på vad som kännetecknar en nyhet. Walter Lippman lanserade ett av de första förslagen 1924. Lippman menade att en framgångsrik nyhet ska väcka känslor hos mottagaren och erbjuda läsaren en möjlighet till identifikation. Ett viktigt steg mot förbättrad begreppsanvändning stod Johan Galtung för. Huvuddragen i hans förklaringsmodell från 1965 är att “snabba“, otvetydiga händelser har ett högt nyhetsvärde.

Håkan Hvitfeldt, professor emeritus vid Stockholms universitet, har utvecklat Lippmans och Galtungs modeller och i tio punkter angett vad som kännetecknar en nyhet. Hvitfeldt fäster stor vikt vid grindvaktarens roll i nyhetens väg till mottagaren. Han menar att möjligheten ökar för att en händelse ska återges i medierna ju mer den behandlar politik, ekonomi, brott eller olyckor som ligger ”nära” mottagaren. Är dessutom händelsen sensationell, har negativa inslag och handlar om elitpersoner ökar chansen ytterligare för att den publiceras. Mordet på Olof Palme är ett exempel på en händelse som uppfyller i princip alla kriterier för en stor nyhet.

Vad ”gör” en nyhet?

• politik, ekonomi samt brott och olyckor och
• om det är kort geografiskt eller kulturellt avstånd till
• händelser eller förhållanden som
• är sensationella och överraskande,
• handlar om enskilda elitpersoner och
• beskrivs tillräckligt enkelt men
• är viktiga och relevanta,
• utspelas under kort tid men som del av ett tema
• samt har negativa inslag
• och har elitpersoner som källor

Hvitfeldts teori har vunnit mycket uppmärksamhet och är central för förståelsen av nyhetsurvalet. Hans tio punkter är ett enkelt sätt att kategorisera vad som krävs för att en händelse ska uppmärksammas som huvudnyhet. Modellen lyfter även fram grindvaktarnas centrala roll i urvalsprocessen.

Men Hvitfeldts modell är inte heltäckande. Undersökningen utgår enbart från tidningsmediet och nyheter som placeras på förstasidan. Tidningar, som är beroende av lösnummerförsäljning, använder ofta förstasidan för att lansera “säljande“ nyheter. Ibland återfinns en stort uppslagen förstasidesnyhet endast som en mindre notis inne i tidningen. De tio punkterna ska därför ses som ett referensverk och inte som ett absolut regelverk för vilka nyheter de olika medierna presenterar.

Ytterligare en modell är Henk Prakkes grafiska modell, som är ännu enklare än Hvitfeldts och Galtungs teorier. Modellen bygger på tre aspekter: tidsmässigt-, kulturellt- och rumsligt avstånd. Ju längre bort från vart och ett av dessa tre avstånd, desto mindre nyhet är händelsen och desto mindre är sannolikheten att den kommer att publiceras. Prakke menar att modellen visar på vad som väcker intresse hos mottagaren. Denna modell är som sagt enklare formulerad och verkar tilltalande vid en första anblick. Den har dock sina brister. Den tar exempelvis inte hänsyn till sensationer eller ovanliga händelser.

Har grindvaktare så pass stor makt som många gör gällande? Mycket tyder på det. Trots den explosionsartade utvecklingen av sociala medier som Twitter de senaste åren är det alltjämt nationella och internationella nyhetsbyråer som i hög grad styr urvalet. På gott och ont.