Erich Ludendorff beskrev i mitten av 1930-talet hur den nya tidens krig ”inte bara är en angelägenhet för stridskrafterna, utan också berör samtliga enskilda liv och själar i de krigförande folken”. Ludendorff såg upphävandet av det civila samhället som en nödvändighet i det totala kriget. Freden var endast en förberedelse för kriget och när väl kriget kommer måste ledarskapet överlåtas till militärerna. Endast dessa hade den nödvändiga hårdheten, menade Ludendorff.

En mer praktisk användning av begreppet stod Joseph Goebbles för i och med sitt tal i Sportpalatset den 18 februari 1943. I Goebbles tolkning skulle det totala kriget innebära att hela det tyska samhället mobiliserades, att alla medborgare offrade sina krafter för landets väl, att all onödig lyx inom det civila livet skars bort, och att kvinnorna övertog männens uppgifter inom industrin och på andra arbetsplatser så att de kunde sändas till fronten:

…Engelsmännen påstår att det tyska folket värjer sig mot regeringens åtgärder för det totala kriget. Det önskar inte det totala kriget, utan kapitulation säger engelsmännen! Jag frågar er: Önskar ni det totala kriget? Önskar ni om så behövs att det blir mer totalt och radikalt än vi i dag över huvud kan föreställa oss?

Ytterligare en aspekt är Clausewitz uppdelning mellan totalt krig och begränsat krig. Det senare syftar endast till ”att göra några erövringar vid rikets gränser”, medan det förra handlar om att nedkämpa fienden. I det totala kriget är det bara slutresultatet som räknas. I ett begränsat krig är olika delresultat, exempelvis ockupation av en bit av fiendens territorium, av stor betydelse.

Senare tids säkerhetspolitiska forskning har lyft fram betydelsen av asymmetrisk krigföring, det vill säga väpnade konflikter där det råder stora skillnader mellan parternas resurser. Analogt med det kan man betrakta totalt krig. Konflikten mellan Ryssland och Tjetjenien 1994-1996 var i allt väsentligt ett begränsat krig för Ryssland. Endast en liten del av landets militära maktmedel utnyttjades, samhället förändrades inte på något grundläggande sätt. För Tjetjenien däremot innebär konflikten stora uppoffringar och anspänning.

Nyligen avlidne konfliktforskaren Håkan Wiberg ställer upp vissa kriterier för när en sådan krigföring kan vara framgångsrik: den lilla aktören måste kunna mobilisera sina egna resurser i hög grad, vilket förutsätter ett stort mått av social organisation och folkligt stöd. Andra förutsättningar är att den mindre aktören använder sig av okonventionella metoder (till exempel gerillakrigföring) och att den inte accepterar den störres spelregler. Vietnamkriget är ett exempel på framgångsrik mobilisering av Nordvietnams resurser. I Kuwaitkriget lyckades Irak varken uppbåda tillräcklig materiel eller stridsvilja för att förmå utmana den USA-ledda alliansen.

Vilka var då förutsättningarna för framväxten av det totala kriget? Historikern Alf W. Johansson menar att kriget tenderade att bli totalt redan i samband med den franska revolutionen och den efterföljande krigsperioden med historiens första massarméer. Då var det totala kriget i mångt och mycket ett ideal, en romantisk dröm om det heroiska kriget. Därefter har inställningen till krig förändrats i grunden till något entydigt negativt, till och med ”det fasansfullaste av allt”. Denna attitydförändring är förknippad med samhällsutvecklingen under 1800-talet och 1900-talets början. Inte minst var utvecklings- och framstegstanken livskraftig. Ökad statlig kontroll av befolkning, resurser och infrastruktur var således en viktig förutsättning för det totala kriget. Johansson konstaterar att ”det totala kriget gjorde en nations stridskapacitet avhängig av dess förmåga till samhällelig mobilisering […] Förberedelserna för det teknisk-industriella kriget krävde en statlig interventionism som tidigare skulle ha befunnits orimlig.”

Det amerikanska inbördeskriget, första världskriget och den serie krig som utkämpades i och av Frankrike under åren mellan revolutionen och Wienkongressen har förts fram som det första totala kriget, om inte de mest totala av alla totala krig. Första världskriget innebar en extrem kraftmätning för de krigförande nationerna. Johansson konstaterar att första världskriget var ett totalt krig i betydelsen att parterna tvingades till systematisk omställning av sina respektive samhällen för krigets syften. Nationalismen var en viktig orsak till detta:

De inblandade nationerna uppfattade kriget som en kamp på liv och död och detta ledde till en sådan mobilisering av de nationella krafterna att de krigförande endast kunde besegras genom en kombination av militärt nederlag och psykisk och fysisk nationell utmattning.

Andra aspekter än rent militära – till exempel ekonomiska och psykologiska – kom in som viktiga element. De enorma resurser som mobiliserades under första världskriget fick allvarliga konsekvenser i form av inflation och budgetunderskott. De mänskliga kostnaderna var naturligtvis ännu större: dödandet i industriell skala som det totala kriget föreskrev fick sin motreaktion i antikrigskänslor under mellankrigstiden.

Om något krig i historien kan sägas vara totalt så är det andra världskriget. Jeremy Black är dock delvis av en annan uppfattning. Han betonar det faktum att kriget var diversifierat, där vissa konflikter snarare var att betrakta som lågintensiva. Black har naturligtvis en viktig poäng här, att vi tenderar att klumpa ihop andra världskriget till ett enda gigantiskt europeiskt slag. Kriget satte ändå samhällena under enorm press. Krigets ideologiska motsättning, i synnerhet med östfrontens rasistiska övertoner, bidrog också till dess brutalitet. Även detta omfattande och förödande krig innehöll dock begränsande faktorer, i synnerhet under de första åren. I och med Goebbles tal i Sportpalatset släpptes de sista återhållande spärrarna. Det civila livet upphörde i det närmaste att existera. Motsvarande händelse för de allierade kanske kan sägas vara de oinskränkta strategiska bombkriget. Andra världskriget är det närmaste vi har kommit Clausewitz abstraktion om det totala kriget.

Kuwaitkriget utkämpades mellan Irak och en FN-koalitionen som omfattade inte mindre än 35 nationer, låt vara med kraftig amerikansk dominans. För USA och FN-koalitionen var Kuwaitkriget inte ett totalt krig i och med att samhällenas totala resurser inte mobiliserades. Inte heller Irak lyckades göra kriget totalt. Ur ett perspektiv fick dock kriget en total karaktär i och med den propaganda som var förknippad med båda sidors krigsansträngningar. Själva krigföringen beskrevs i återhållsamma och kliniska termer.

Avslutningsvis kan vi konstatera att en svårighet med begrepp som totalt krig är en grundläggande vaghet. Vad är det egentligen som är totalt i ett totalt krig? Möjligen förstås begreppet bäst genom att studera dess antites, totalförsvaret. För att möta det totala kriget utvecklades i Sverige och många andra länder totalförsvaret bestående av det militära försvaret, det civila försvaret, det ekonomiska försvaret och det psykologiska försvaret. Totalförsvaret var länge den bärande försvarstanken under efterkrigstiden. Huruvida nedmonteringen av totalförsvaret också innebär att det totala kriget kan förpassas till historien återstår att se.

Black, Jeremy (2005), Introduction to Global Military History –
1775 to the Present Day. Routledge: London.

Braw, Daniel (2008), ”Det totalt krigets motstridiga väsen”
i Svenska dagbladet den 8 december 2008.

Johansson, Alf W. (2006), Europas krig – militärt tänkande,
strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut.
Prisma: Stockholm.

Wiberg, Håkan (1990), Konfliktteori och fredsforskning.
Almqvist & Wiksell, Stockholm.

Det finns många olika förslag till definitioner på vad som kännetecknar en nyhet. Walter Lippman lanserade ett av de första förslagen 1924. Lippman menade att en framgångsrik nyhet ska väcka känslor hos mottagaren och erbjuda läsaren en möjlighet till identifikation. Ett viktigt steg mot förbättrad begreppsanvändning stod Johan Galtung för. Huvuddragen i hans förklaringsmodell från 1965 är att “snabba“, otvetydiga händelser har ett högt nyhetsvärde.

Håkan Hvitfeldt, professor emeritus vid Stockholms universitet, har utvecklat Lippmans och Galtungs modeller och i tio punkter angett vad som kännetecknar en nyhet. Hvitfeldt fäster stor vikt vid grindvaktarens roll i nyhetens väg till mottagaren. Han menar att möjligheten ökar för att en händelse ska återges i medierna ju mer den behandlar politik, ekonomi, brott eller olyckor som ligger ”nära” mottagaren. Är dessutom händelsen sensationell, har negativa inslag och handlar om elitpersoner ökar chansen ytterligare för att den publiceras. Mordet på Olof Palme är ett exempel på en händelse som uppfyller i princip alla kriterier för en stor nyhet.

Vad ”gör” en nyhet?

• politik, ekonomi samt brott och olyckor och
• om det är kort geografiskt eller kulturellt avstånd till
• händelser eller förhållanden som
• är sensationella och överraskande,
• handlar om enskilda elitpersoner och
• beskrivs tillräckligt enkelt men
• är viktiga och relevanta,
• utspelas under kort tid men som del av ett tema
• samt har negativa inslag
• och har elitpersoner som källor

Hvitfeldts teori har vunnit mycket uppmärksamhet och är central för förståelsen av nyhetsurvalet. Hans tio punkter är ett enkelt sätt att kategorisera vad som krävs för att en händelse ska uppmärksammas som huvudnyhet. Modellen lyfter även fram grindvaktarnas centrala roll i urvalsprocessen.

Men Hvitfeldts modell är inte heltäckande. Undersökningen utgår enbart från tidningsmediet och nyheter som placeras på förstasidan. Tidningar, som är beroende av lösnummerförsäljning, använder ofta förstasidan för att lansera “säljande“ nyheter. Ibland återfinns en stort uppslagen förstasidesnyhet endast som en mindre notis inne i tidningen. De tio punkterna ska därför ses som ett referensverk och inte som ett absolut regelverk för vilka nyheter de olika medierna presenterar.

Ytterligare en modell är Henk Prakkes grafiska modell, som är ännu enklare än Hvitfeldts och Galtungs teorier. Modellen bygger på tre aspekter: tidsmässigt-, kulturellt- och rumsligt avstånd. Ju längre bort från vart och ett av dessa tre avstånd, desto mindre nyhet är händelsen och desto mindre är sannolikheten att den kommer att publiceras. Prakke menar att modellen visar på vad som väcker intresse hos mottagaren. Denna modell är som sagt enklare formulerad och verkar tilltalande vid en första anblick. Den har dock sina brister. Den tar exempelvis inte hänsyn till sensationer eller ovanliga händelser.

Har grindvaktare så pass stor makt som många gör gällande? Mycket tyder på det. Trots den explosionsartade utvecklingen av sociala medier som Twitter de senaste åren är det alltjämt nationella och internationella nyhetsbyråer som i hög grad styr urvalet. På gott och ont.

Enligt Pierre Bourdieu missuppfattas ofta begreppet strukturellt våld, på två olika sätt. Den första missuppfattningen är att strukturellt våld ställs i motsatsför­hållande till fysiskt våld. Detta skulle göra strukturellt våld mindre allvarligt. Den andra miss­uppfattningen går ut på att strukturellt våld inte skulle ha en förankring i historiska förhållanden. Bourdieu hävdar istället att strukturellt våld i högsta grad är en produkt av historiska skillnader i arbetsfördelning där aktörer (inkluderat män) och institutioner bidrar till att upprätthålla vissa makthierarkier. Mer specifikt, när det gäller mäns överordning och kvinnors underordning säger Bourdieu att

…the paradoxical logic of masculine domination and feminine submissiveness […] cannot be under­stood until one takes account of the durable effects that the social order exerts on women (and men), that is to say, the dispositions spontaneously attuned to that order which it imposes on them.

Detta knyter an till ett viktigt begrepp i Bourdieus teorier – habitus – som avser de socioekonomiska förutsättningar som styr människors nuvarande och framtida bete­enden. Det finns därmed likheter med vad andra sociologer skulle benämna socialisations­pro­cess. En skillnad är dock att Bourdieu utgår från aktörer i sin analys.

Habitus är en individs handlingsdispositioner, handlingsmönster som är inlärda och som leder till att individen gör vissa specifika val som leder till att reproducera makthierarkier. Livs­stil och smak, som oftast innebär avsmak för en annan grupps smak, är viktiga delar i en indi­vids habitus. Individens habitus präglas av den förhärskande habitus i den grupp individen till­hör. Habitus skapar gemensamma sätt att se på omvärlden och sig själv. Den är också ett medel för att avgränsa sig från andra grupper.

Bourdieu beskriver också en speciell könshabitus som innebär att kvinnor har internali­serat ett tankemönster som beskriver dem som underordnade männen. Denna könshabitus är så att säga inristad i kroppen och gör det svårt att bryta med handlingsmönster som reproducerar underordningen. Likaså gör den habitus en dominerad grupp har att den gruppen reproducerar sin egen underordning. Symbolisk makt kan således inte utövas utan att den underordnade på något sätt bidrar till den. Bourdieu menar dock inte att kvinnor har sig själva att skylla för att de är underordnade. Nej, snarare är det så att

…this practical construction is itself the effect of a power, durably embedded in the bodies of the dominated in the form of schemes of perception and dispositions (to admire, respect, love, etc.) which sensitize them to certain symbolic mani­festations of power.

Symboliskt våld ligger således inte i medvetna handlingar, och det räcker inte med ökad kunskap för att det ska upphöra… om vi nu vill att det ska upphöra. Enligt Bourdieu krävs ett radikalt ändrat förhållningssätt hos de strukturer (aktörer och institutioner) som leder till att den underordnade accepterar sin roll som underordnad.

Bourdieu, Pierre (2001), “Gender and Symbolic Violence”
i Scheper-Hughes, Nancy & Bour­gois, Philippe (2006),
Violence in War and Peace – An Anthology.
Ursprungligen publicerad i Masculine Domination, s. 34-42.

Sagt och gjort. Uppgiften visade sig vara förhållandevis tidskrävande, men resulterade slutligen i Referentorns referenser. Det innehåller 3 421 indexord och 7 488 referenser från följande tryckta produkter

• Regelboken (2004)
• Spelarboken (2005)
• Spelarbok I: Härskaren & Ättlingen (2003)
• Spelarbok II: Rebellen & Överlevaren (2003)
• Spelarbok III: Väktaren & Vidundret (2004)
• Spelarbok IV: Tjänaren & Underverket (2004)
• Zonernas zoologi (2003)
• Vid regnbågens slut (2002)
• Hotell Hote (2003)
• Pirit – Den innersta kretsen (2003)
• Nordholmia – Kaisers testamente (2004)
• Kalabaliken i Karle (2005)

Dessutom inkluderar indexet nättilläggen Utökade fordonsregler (2003), Polisgazetten – din röst i Pyrisamfundet (2003), Hjul i Pyrisamfundet (2003), Gourmet (2004), Spiometern – den gotländska avslöjaren (2004), Hörsägen i Pirit (2003), Linus Drake (2004), De sju mutanterna (2002), Döden på Hertz kanal (2003), Midnattsvatten (2003) och I Automatstadens dunkel (2005).

Vän av ordning noterar att arbete återstår. Göborg – Encyklopedistens klagan (2005), Hindenburg – Min älskade (2006), Österhavets otämjda riken (2007), Ulvriket –Det eviga kriget (2008) och Ulvriket – Den längsta Marschen (2008) saknas. Ett index är naturligtvis inte komplett utan en grundlig genomgång av dessa drygt 800 sidor. Jag ber att få återkomma.

Till dess kan jag varmt rekommendera Piruett, den bästa bloggen om science fiction, fantasy och allmänna nörderier sedan 2007. Där finns bland annat en recensioner av Zonernas zoologi och Ulvriket – Den längsta Marschen.

One form of philosophical activity feels like pushing and shoving things to fit into some fixed perimeter of specified shape. All those things are lying out there, and they must be fit in. you push and shove the material into the rigid area getting it into the boundary on one side, and it bulges out on another. You run around and press in the protruding bulge, producing yet another in another place. So you push and shove and clip of corners from the things so they’ll fit and you press in until finally almost everything sits unstable more or less in there; what doesn’t gets heaved far away so that it won’t be noticed. […] Quickly, you find an angle from which it looks like an exact fit and take a snapshot; at a fast shutter speed before something else bulges out too noticeable. Then, back to the darkroom to touch up the rents, rips, and tears in the fabric of the perimeter. All that remains is to publish the photograph as a representation of exactly how things are, and to note how nothing fits properly into any other shape.

Nozick, Robert (1974), Anarchy, State and Utopia.
Blackwell Publishers: Oxford.

Det här kan komma att gå till historien som den mest vältajmade dagen någonsin. Men det började illa. Vaknade, sträckte på mig och tittade på mobilklockan: 07:26. Tidigt. Låg kvar en stund, tittade upp mot tältduken och funderade på den sista dagen. En helikopter hördes i skyn, så här tidigt? Kastade en blick på min armbandsklocka: 11:00. Nu var det bråttom! Snabb frukost och packning, tiden som visades på mobiltelefonen hade varit tiden då alarmet slutade ringa. Tur att jag hade vandrat nästan halvvägs till Nikkaluokta i går kväll.

Började vandra, och gjorde det i ganska högt tempo, klockan tolv. Tre timmar senare var jag framme, en timme tillgodo. På den tiden lyckades jag få låna en mobilladdare så att jag kunde ringa in ett recept till Apoteket i Kiruna. Bussen tog knappt en timme, och när jag var framme vid busstationen i Kiruna letade jag reda på närmaste Apotek. Begav mig sedan till tågstationen, tio minuters promenad därifrån, och anlände några minuter efter klockan 17. Hämtade ut min biljett i automaten via det bokningsnummer jag fick när jag beställde resan vid Sitajaurestugorna tio mil härifrån. Nu sitter jag framför tågstationen, och tåget kommer om fem minuter. Tingen är med mig i dag. Återstår att se vilka jag ska dela kupé med…

I kupén fanns en försynt dansk man och ytterligare någon som steg på i Boden. Båda skulle stiga av i Gävle.

Till köttbullar och potatismos i restaurangvagnen träffade jag en påträngande norsk man. Eller, först var han påträngande men sedan visade det sig bli ett mycket intressant möte och ett livsöde som spelades upp. Född i Norge, var 10-15 år under andra världskriget och ockupationen. Flyttade till Sverige, jobbade för SJ ett par år för att sedan arbeta för Ericsson i 44 år. Stationerad i Brasilien och Ryssland. Nu skulle han fylla 80 år, men han såg ut att vara 60 på sin höjd. Han hade prostatacancer och visste inte hur länge till han skulle få leva. Han kom precis från ett besök hos sin 93-åriga syster i Narvik. Vårt tre timmar långa samtal var en ynnest. Sådana möten är få förunnade. Nu bodde han i Nynäshamn och flög sportflygplan så ofta han kunde.

Nu är klockan drygt 22 och jag sitter på min överslaf. Det här har varit en viktig resa på många sätt. Jag har fått perspektiv på tillvaron, kommit till viktiga insikter och träffat några av de mest intressanta människorna i Sverige. Så känns det. Jag har haft mitt uppdrag och slutfört det.

Jag satte upp tältet i solnedgången i går, men bara ett par timmar senare hade det börjat regna. Från klockan 23 tilltog vinden och regnet till ett ihållande massivt oväder. Ösregn som smattrade som en kulspruta mot tältduken. Frisk till hård vind (15-20 sekundmeter), kanske till och med storm i vindbyarna. Själv låg och torr och varm i sovsäcken och bara njöt. Läste också ut Dårskaper i Brooklyn, det hade blivit en del läsande de senaste lugna dagarna. Funderar nu om jag ska vänta med vandringen till Kebnekaise fjällstation, kanske vädret förbättras under dagen. Förmodligen gör det inte det. Det blir till att ta älgen vid hornen, ta på sig allt jag har, bege sig ut och hoppas att jag kan hålla mig upprätt hela vägen. Än känner jag inte till vindriktningen, har jag motvind kommer det bli en hård vandring.

Jag hade motvind. Och det blev mycket riktigt en hård vandring.

Omställningen var dramatisk. Alla dessa dagar, strapatser och umbäranden – och så äntligen framme vid mitt mål. Målet som jag egentligen aldrig hade trott att jag skulle nå. Plötsligt, en massa människor överallt. Hundratals kängor i receptionen.

Några timmar senare sitter jag i tältet efter att ha druckit en kopp varm choklad. Jag vandrade vidare efter Kebnekaise fjällstation, kanske ytterligare 6-7 kilometer, så att jag inte behöver oroa mig för att missa bussen i morgon. Nu räcker det med att jag går härifrån vid 10-tiden; bussen går klockan 16. Jag har vandrat Nikkaluoktastigen förut. Då hade jag bestigit Kebnekaise och var på väg till tältplatsen. Jag minns att det var mörkt, jag hade ficklampa för att kunna se. Jag hade också fruktansvärt ont i knäna efter nedstigningen från berget med tung packning. Och jag minns att jag sjöng för mig själv för att hålla humöret uppe.

Den här gången är det betydligt bättre. Visst känner jag av knäna, och framför allt hälsenan, men det är ingen större fara. Några dagars ordentlig vila efter hemkomst så är allt bra igen. Jag vandrade i ett stilla regn. Buskar och snår var blöta av det myckna regnandet, vilket gjorde mina byxor blöta. Hade bytt om från regnkläder tidigare då det blir så kvavt och svettigt att vandra i regnkläder längre perioder. Nu har jag alltså endast drygt en mil kvar till Nikkaluokta och vid den här tiden i morgon ligger jag i en sovkupé. Ytterligare ett dygn senare är jag hemma. Längtan är en stark kraft, kanske den starkaste.

Vandringen närmar sig sitt definitiva slut. 25 mil som ”ska” ta 17 dagar har jag tillryggalagt på 9 dagar. Padjelantaleden avverkades på fem dagar, som tydligen var sommarens rekord hittills. En man behöver en uppgift.

Passade på att sova ut ordentligt denna morgon, och kom inte i väg förrän klockan ett. Jag har sovit dåligt flera nätter, med 2-5 timmars sömn per natt. Bristen på ordentlig nattvila har sitt pris. Det här har varit en händelserik dag som måste delas upp i två delar för att komma till sin rätt: före och efter Kungsleden.

Före Kungsleden fortsatte vandringen från tältplatsen vid vattenfallet. Det första som skulle göras var ett vad. Inga större problem, bortsett från att det naturligtvis läckte in vatten i kängorna. Jag hade inte heller tagit på mig regnbyxorna, och i kombination med kängornas låga modell kom det även in vatten från ovansidan. Jag blev helt blöt om fötterna, strumporna genomblöta. Men det är fascinerande hur väl ull värmer även i blött tillstånd. Det stora händelsen före Kungsleden var dock mitt fall. Första och förhoppningsvis enda. Jag var inte trött. Det var en enkel övergång, ett kanske två meter brett vattenfyllt ”dike” med stenar. Ganska brant lutning nedför på höger sida.

Fallet skedde i ultrarapid. En hal sten med dåligt grepp är allt som behövs. Jag ”tog emot mig” med vänster hand, sidan av ryggsäcken, höger vrist och ett par revben på höger sida. Fallet var runt en och en halv meter rakt ned. Det gjorde egentligen inte ont, jag blev mest förvånad. Genant liksom. Ingenting brutet, det gick inte ens hål på huden. Men jag kan tänka mig att jag kommer att ha ett par fina blåmärken om några dagar. Mest orolig var jag förstås för att jag hade brutit eller fått en spricka i revbenet – det hade sinkat mig rejält.

Åt lunch vid bron som låg utanför mina medhavda kartor, där Kungsleden tar vid. Det var som att komma upp på en motorväg. Från att inte ha träffat någon möte jag folk hela tiden. Först ett danskt par som jag nästan sprang om. Sedan ett svenskt par i tält med rottweiler (som var noga med sitt revir). De skulle vandra Kungsleden Kebnekaise—Abisko, och hade således precis börjat. Jag kände mig som en fjällveteran när jag berättade om min vandring. Istället för att gå sista biten till Singistugan slog jag läger vid trevägskorsningen (Kebnekaise—Singi—Sälka). Det hade bara varit en omväg att vandra via Singi, och jag har inget ärende där. Härifrån är det 14 kilometer till Kebnekaise fjällstation. Det är 12-13 år sedan sist och det ska bli ett kärt återseende.

Angående skadeläget känner jag mig stark, både fysiskt och mentalt. Hälsenan är i princip återställd, den ”hugger” i alla fall inte som tidigare. Knäna är också i god kondition. På utrustningssidan ska noteras att en av tältstängerna slutligen gav upp. Enkel reparation fixade det, men det är nog dags att byta ut vissa delar efter 13 års tjänst. Det är kvalitet det! Sjukvårdsutrustningen är i princip helt slut (återstår ett par sterila kompresser). Bör öka mängden sjukvårdsmaterial till nästa vandring. Om jag hade börjat blöda kraftigt i samband med fallet så skulle det kunna ha blivit problematiskt. Kompress och bälte hade dock säkert fungerat som en provisorisk lösning.

Det känns riktigt skönt att närma sig målet. Strax efter klockan 22 började det regna, precis som tysken vid Akkastugorna hade förutspått. Staglinorna var redan uppsatta.

Det är väldigt höga hästar som skrittar runt i Sverige i dag. Se bara sommarens debatt kring mitt påstående att idrottseliten lever i en verklighet som skiljer sig från vanligt folks. Vilka är det som upprörts om inte de som hyllar provokationen men som får blodstörtning när de själva provoceras?

Inom idrottseliten har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. Men under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet. Det handlar inte bara om Jerringpriset och ”sportjournalister” som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet. Det handlar också om en allmän hälsotrend.

Sveriges idrottselit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna hälsoanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av fysiologiska teorier, där kalorier, kolhydrater och kroppskultur ligger om vartannat. Den ena idén mer tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i klubblokaler, sportredaktioner, idrottsförbund, talar de om för andra hur de skall leva sina liv.

Den som exempelvis råkar gilla schack bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens idrottsdebatt. Och den som vill starta ett korplag skall inte tro att han eller hon själv får bestämma vilka som skall leda det utan att först fråga Mona Sahlin – anser Sahlin själv.

Minns också den förre Jämo:n Claes Borgströms uttalande för en tid sedan, att svenska mäns idrottsintresse kunde liknas vid talibanernas – och kvinnornas idrottsintresse också för den delen. På Lunds universitet ligger man redan i framkant på detta populära område: Där skall miljöerna certifieras ur ett sportperspektiv.

Och miljöpartiets Yvonne Ruwaida har för sin del förklarat att Sverige behöver en myndighet för fysisk fostran. En myndighet som bland annat skall svara för Linggymnastik och GI-indexering och som aktivt skall motarbeta den förslappade bildning som präglar folkflertalet.

Bara några exempel på den slags verklighet som med djupaste gravallvar upptar överhetens energi trots att den egentligen hör hemma i Idrottsgalans repertoarer. Man förundras.

Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.

Alla fysiologiska diktat serveras förstås i toleransens namn. Men man märker sällan tolerans för folks rätt att leva som folk gör mest även när det står i strid med de kostekonomiska modellerna. Det är ett perspektiv som är som bortblåst i svensk debatt. Jag tycker mig se en växande klyfta mellan folk och sportetablissemang. Om jag har rätt så är det i grunden ett demokratiproblem. För om allmänheten upplever att kroppskulturen envist kretsar kring perifera frågor, då vänder man den ju ryggen.

Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka idrott kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.

Skulle Ruwaida, Borgström, Sahlin eller vilken höghästad sportkrönikör som helst syna dessa alldeles vanliga svenskar i deras vardag skulle man säkert komma fram till att deras vanor och idrottstraditioner är inskränkta, patriarkala, följer förlegade regelsystem och är fysiologiskt opassande på en massa olika sätt.

Frågan är varför vanligt folk ska behöva bry sig om sådant mästrande. Det ska de förstås inte. Men i snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är kostekonomiskt korrekta; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Indexteras, lagindelas och mätas.

I all denna anatomiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de kroppsideal vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. Och det måste man naturligtvis alltid vara aktsam på. Men det handlar inte om att idrottscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. Sådant som man uttrycker i vänlighet, artighet och respekt. Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt på hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och kostkontrollerade.

Man kan förstås välja att se det parodiska i mycket av alla idrottsliga absurditeter. Också Idrottsgalan är kul, och över lag skrattar och ler man nog runt om i Sverige. Men när man skrattat färdigt finns ändå ett mått av allvar kvar. För vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla fysiologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är folkförakt?

Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av idrottseliten av den enda anledningen att de är vanliga. Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga häckar och vattengravar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande fysiologer. Om detta talar vi alltför sällan. Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk idrottsdebatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.

Fritt efter Göran Hägglunds debattartikel publicerad i Dagens nyheter den 17 september 2009.