Naturtillståndet

Jens Magnusson, ”välfärdsekonom” på SEB, använder utrymmet på DN Debatt till att proklamera att det sociala kontraktet är på väg att lösas upp i Grekland. Om vi bortser från brister i statistikens reliabilitet och skribentens slutledningsförmåga och för en stund antar att det sociala kontraktet faktiskt är på väg att lösas upp i Grekland – är det verkligen allvarligt, eller är det snarare en utveckling vi borde bejaka?

En utgångspunkt för diskussionen är rimligen en av kontraktualismens förgrundsgestalter Thomas Hobbes verk Leviathan från 1651. Hobbes målar upp bilden av det så kallade naturtillståndet, ett tillstånd som mänskligheten skulle befinna sig i om det inte fanns någon stat. Vad har då naturtillståndet att erbjuda, enligt Hobbes? Svaret finns i bokens första del, kapitel 13: ”Of the Natural Condition of Mankind As Concerning Their Felicity, and Misery”:

Det totala kriget

Föreställningen om det totala kriget är just en föreställning. Ursprungligen härstammar termen totalt krig – eller perfekt krig – från Carl von Clausewitz Vom Kriege 1834. Han använder begreppet som teoretisk konstruktion, enbart i syfte att kunna visa hur begreppet modifieras i verkligheten. Politiken är det viktigaste modifierande elementet och fungerar som en av flera begränsande faktorer. Dessa begränsande faktorer gör att kriget inte utvecklas till sin absoluta form.

Erich Ludendorff beskrev i mitten av 1930-talet hur den nya tidens krig ”inte bara är en angelägenhet för stridskrafterna, utan också berör samtliga enskilda liv och själar i de krigförande folken”. Ludendorff såg upphävandet av det civila samhället som en nödvändighet i det totala kriget. Freden var endast en förberedelse för kriget och när väl kriget kommer måste ledarskapet överlåtas till militärerna. Endast dessa hade den nödvändiga hårdheten, menade Ludendorff.

En mer praktisk användning av begreppet stod Joseph Goebbles för i och med sitt tal i Sportpalatset den 18 februari 1943. I Goebbles tolkning skulle det totala kriget innebära att hela det tyska samhället mobiliserades, att alla medborgare offrade sina krafter för landets väl, att all onödig lyx inom det civila livet skars bort, och att kvinnorna övertog männens uppgifter inom industrin och på andra arbetsplatser så att de kunde sändas till fronten:

…Engelsmännen påstår att det tyska folket värjer sig mot regeringens åtgärder för det totala kriget. Det önskar inte det totala kriget, utan kapitulation säger engelsmännen! Jag frågar er: Önskar ni det totala kriget? Önskar ni om så behövs att det blir mer totalt och radikalt än vi i dag över huvud kan föreställa oss?

Från händelse till nyhet

Varje sekund, över hela vår värld, “skapas“ nyheter. Men för varje nyhet som förmedlas hem till våra vardagsrum har många ratats. Flödet är enormt och endast ett fåtal nyheter kommer till publicering – någon måste göra ett urval. Vad är det då som gör att en händelse blir en nyhet?

Det finns många olika förslag till definitioner på vad som kännetecknar en nyhet. Walter Lippman lanserade ett av de första förslagen 1924. Lippman menade att en framgångsrik nyhet ska väcka känslor hos mottagaren och erbjuda läsaren en möjlighet till identifikation. Ett viktigt steg mot förbättrad begreppsanvändning stod Johan Galtung för. Huvuddragen i hans förklaringsmodell från 1965 är att “snabba“, otvetydiga händelser har ett högt nyhetsvärde.

Håkan Hvitfeldt, professor emeritus vid Stockholms universitet, har utvecklat Lippmans och Galtungs modeller och i tio punkter angett vad som kännetecknar en nyhet. Hvitfeldt fäster stor vikt vid grindvaktarens roll i nyhetens väg till mottagaren. Han menar att möjligheten ökar för att en händelse ska återges i medierna ju mer den behandlar politik, ekonomi, brott eller olyckor som ligger ”nära” mottagaren. Är dessutom händelsen sensationell, har negativa inslag och handlar om elitpersoner ökar chansen ytterligare för att den publiceras. Mordet på Olof Palme är ett exempel på en händelse som uppfyller i princip alla kriterier för en stor nyhet.

La Domination Masculine

Lite förenklat kan man säga att tre olika nivåer av våld samverkar till våldet i ett samhälle: direkt (fysiskt), kulturellt och strukturellt våld. Det strukturella våldet är den i samhällsstruk­turen in­byggda ojämlikheten i makt och livsbetingelser mellan olika grupper.

Enligt Pierre Bourdieu missuppfattas ofta begreppet strukturellt våld, på två olika sätt. Den första missuppfattningen är att strukturellt våld ställs i motsatsför­hållande till fysiskt våld. Detta skulle göra strukturellt våld mindre allvarligt. Den andra miss­uppfattningen går ut på att strukturellt våld inte skulle ha en förankring i historiska förhållanden. Bourdieu hävdar istället att strukturellt våld i högsta grad är en produkt av historiska skillnader i arbetsfördelning där aktörer (inkluderat män) och institutioner bidrar till att upprätthålla vissa makthierarkier. Mer specifikt, när det gäller mäns överordning och kvinnors underordning säger Bourdieu att

…the paradoxical logic of masculine domination and feminine submissiveness […] cannot be under­stood until one takes account of the durable effects that the social order exerts on women (and men), that is to say, the dispositions spontaneously attuned to that order which it imposes on them.

Istället för folkligt

”Folkligt, festligt och fullsatt” läser man ibland. Då vet jag att det inte är något för mig. Jag gillar det kompromisslösa. Det som betyder något. Det som är på riktigt. Amarok är kompromisslös. En skiva med ett enda timslångt spår där mer än 60 olika instrument och ljud, inklusive vattenglas och naglar, bildar en magisk dynamik. Naturligtvis totalt ospelbart i alla kommersiella sammanhang. Bäst av allt är Mike Oldfields hälsning till den osympatiske chefen för Virgin, Richard Branson. Efter 48 minuter och 5 sekunder kommer meddelandet. I morse: ”Fuck off RB”. Branson tyckte att Oldfield borde göra mer radiovänlig musik. Oldfield tyckte annorlunda. Så, varför vänta 363 dagar till nästa melodifestival när du kan upptäcka musik på riktigt? Lyssna och lär.

Referentorns referenser

Mutant – Undergångens arvtagare är det bästa svenska rollspelet någonsin, och ett av få rollspel som förtjänas att läsas som skönlitteratur. Tyvärr beslutade Järnringen Förlag AB i oktober 2008 att sluta utgivningen. Nyligen försvann också produktens hemsida, och med den ett ganska stort arkiv av förlaget och av andra producerade alster. Jag bidrog inte med några episka äventyr, inga mustiga mutanter. Är man däremot lagd åt det systematiska hållet, och har en släng av autism, är steget inte långt till att indexera Pyrisamfundet med omnejd.

Sagt och gjort. Uppgiften visade sig vara förhållandevis tidskrävande, men resulterade slutligen i Referentorns referenser. Det innehåller 3 421 indexord och 7 488 referenser från följande tryckta produkter

• Regelboken (2004)
• Spelarboken (2005)
• Spelarbok I: Härskaren & Ättlingen (2003)
• Spelarbok II: Rebellen & Överlevaren (2003)
• Spelarbok III: Väktaren & Vidundret (2004)
• Spelarbok IV: Tjänaren & Underverket (2004)
• Zonernas zoologi (2003)
• Vid regnbågens slut (2002)
• Hotell Hote (2003)
• Pirit – Den innersta kretsen (2003)
• Nordholmia – Kaisers testamente (2004)
• Kalabaliken i Karle (2005)

Dessutom inkluderar indexet nättilläggen Utökade fordonsregler (2003), Polisgazetten – din röst i Pyrisamfundet (2003), Hjul i Pyrisamfundet (2003), Gourmet (2004), Spiometern – den gotländska avslöjaren (2004), Hörsägen i Pirit (2003), Linus Drake (2004), De sju mutanterna (2002), Döden på Hertz kanal (2003), Midnattsvatten (2003) och I Automatstadens dunkel (2005).

Vän av ordning noterar att arbete återstår. Göborg – Encyklopedistens klagan (2005), Hindenburg – Min älskade (2006), Österhavets otämjda riken (2007), Ulvriket –Det eviga kriget (2008) och Ulvriket – Den längsta Marschen (2008) saknas. Ett index är naturligtvis inte komplett utan en grundlig genomgång av dessa drygt 800 sidor. Jag ber att få återkomma.

Till dess kan jag varmt rekommendera Piruett, den bästa bloggen om science fiction, fantasy och allmänna nörderier sedan 2007. Där finns bland annat en recensioner av Zonernas zoologi och Ulvriket – Den längsta Marschen.

Robert Nozick

Jag tycker mycket om Robert Nozick, men inte nödvändigtvis för hans nyliberala idéer. Nej, det finns istället en sund distans hos honom när han tar sig an frågan om den lagom stora staten. Han är inte säker, teorin är inte den slutgiltiga. Med tiden kom han också att betona värdet av samhörighet och gemensam identitet alltmer. Klassikern Anarchy, State and Utopia inleds med följande självkritiska reflektion.

One form of philosophical activity feels like pushing and shoving things to fit into some fixed perimeter of specified shape. All those things are lying out there, and they must be fit in. you push and shove the material into the rigid area getting it into the boundary on one side, and it bulges out on another. You run around and press in the protruding bulge, producing yet another in another place. So you push and shove and clip of corners from the things so they’ll fit and you press in until finally almost everything sits unstable more or less in there; what doesn’t gets heaved far away so that it won’t be noticed. […] Quickly, you find an angle from which it looks like an exact fit and take a snapshot; at a fast shutter speed before something else bulges out too noticeable. Then, back to the darkroom to touch up the rents, rips, and tears in the fabric of the perimeter. All that remains is to publish the photograph as a representation of exactly how things are, and to note how nothing fits properly into any other shape.

Nozick, Robert (1974), Anarchy, State and Utopia.
Blackwell Publishers: Oxford.

Det högre landet — del 11

Fredag den 24 juli 2009

Det här kan komma att gå till historien som den mest vältajmade dagen någonsin. Men det började illa. Vaknade, sträckte på mig och tittade på mobilklockan: 07:26. Tidigt. Låg kvar en stund, tittade upp mot tältduken och funderade på den sista dagen. En helikopter hördes i skyn, så här tidigt? Kastade en blick på min armbandsklocka: 11:00. Nu var det bråttom! Snabb frukost och packning, tiden som visades på mobiltelefonen hade varit tiden då alarmet slutade ringa. Tur att jag hade vandrat nästan halvvägs till Nikkaluokta i går kväll.

Började vandra, och gjorde det i ganska högt tempo, klockan tolv. Tre timmar senare var jag framme, en timme tillgodo. På den tiden lyckades jag få låna en mobilladdare så att jag kunde ringa in ett recept till Apoteket i Kiruna. Bussen tog knappt en timme, och när jag var framme vid busstationen i Kiruna letade jag reda på närmaste Apotek. Begav mig sedan till tågstationen, tio minuters promenad därifrån, och anlände några minuter efter klockan 17. Hämtade ut min biljett i automaten via det bokningsnummer jag fick när jag beställde resan vid Sitajaurestugorna tio mil härifrån. Nu sitter jag framför tågstationen, och tåget kommer om fem minuter. Tingen är med mig i dag. Återstår att se vilka jag ska dela kupé med…

Det högre landet — del 10

Torsdag den 23 juli 2009

Jag satte upp tältet i solnedgången i går, men bara ett par timmar senare hade det börjat regna. Från klockan 23 tilltog vinden och regnet till ett ihållande massivt oväder. Ösregn som smattrade som en kulspruta mot tältduken. Frisk till hård vind (15-20 sekundmeter), kanske till och med storm i vindbyarna. Själv låg och torr och varm i sovsäcken och bara njöt. Läste också ut Dårskaper i Brooklyn, det hade blivit en del läsande de senaste lugna dagarna. Funderar nu om jag ska vänta med vandringen till Kebnekaise fjällstation, kanske vädret förbättras under dagen. Förmodligen gör det inte det. Det blir till att ta älgen vid hornen, ta på sig allt jag har, bege sig ut och hoppas att jag kan hålla mig upprätt hela vägen. Än känner jag inte till vindriktningen, har jag motvind kommer det bli en hård vandring.

Det högre landet — del 9

Onsdag den 22 juli 2009

Passade på att sova ut ordentligt denna morgon, och kom inte i väg förrän klockan ett. Jag har sovit dåligt flera nätter, med 2-5 timmars sömn per natt. Bristen på ordentlig nattvila har sitt pris. Det här har varit en händelserik dag som måste delas upp i två delar för att komma till sin rätt: före och efter Kungsleden.

Före Kungsleden fortsatte vandringen från tältplatsen vid vattenfallet. Det första som skulle göras var ett vad. Inga större problem, bortsett från att det naturligtvis läckte in vatten i kängorna. Jag hade inte heller tagit på mig regnbyxorna, och i kombination med kängornas låga modell kom det även in vatten från ovansidan. Jag blev helt blöt om fötterna, strumporna genomblöta. Men det är fascinerande hur väl ull värmer även i blött tillstånd. Det stora händelsen före Kungsleden var dock mitt fall. Första och förhoppningsvis enda. Jag var inte trött. Det var en enkel övergång, ett kanske två meter brett vattenfyllt ”dike” med stenar. Ganska brant lutning nedför på höger sida.