Det högre landet — del 10

Torsdag den 23 juli 2009

Jag satte upp tältet i solnedgången i går, men bara ett par timmar senare hade det börjat regna. Från klockan 23 tilltog vinden och regnet till ett ihållande massivt oväder. Ösregn som smattrade som en kulspruta mot tältduken. Frisk till hård vind (15-20 sekundmeter), kanske till och med storm i vindbyarna. Själv låg och torr och varm i sovsäcken och bara njöt. Läste också ut Dårskaper i Brooklyn, det hade blivit en del läsande de senaste lugna dagarna. Funderar nu om jag ska vänta med vandringen till Kebnekaise fjällstation, kanske vädret förbättras under dagen. Förmodligen gör det inte det. Det blir till att ta älgen vid hornen, ta på sig allt jag har, bege sig ut och hoppas att jag kan hålla mig upprätt hela vägen. Än känner jag inte till vindriktningen, har jag motvind kommer det bli en hård vandring.

Jag hade motvind. Och det blev mycket riktigt en hård vandring.

Omställningen var dramatisk. Alla dessa dagar, strapatser och umbäranden – och så äntligen framme vid mitt mål. Målet som jag egentligen aldrig hade trott att jag skulle nå. Plötsligt, en massa människor överallt. Hundratals kängor i receptionen.

Några timmar senare sitter jag i tältet efter att ha druckit en kopp varm choklad. Jag vandrade vidare efter Kebnekaise fjällstation, kanske ytterligare 6-7 kilometer, så att jag inte behöver oroa mig för att missa bussen i morgon. Nu räcker det med att jag går härifrån vid 10-tiden; bussen går klockan 16. Jag har vandrat Nikkaluoktastigen förut. Då hade jag bestigit Kebnekaise och var på väg till tältplatsen. Jag minns att det var mörkt, jag hade ficklampa för att kunna se. Jag hade också fruktansvärt ont i knäna efter nedstigningen från berget med tung packning. Och jag minns att jag sjöng för mig själv för att hålla humöret uppe.

Den här gången är det betydligt bättre. Visst känner jag av knäna, och framför allt hälsenan, men det är ingen större fara. Några dagars ordentlig vila efter hemkomst så är allt bra igen. Jag vandrade i ett stilla regn. Buskar och snår var blöta av det myckna regnandet, vilket gjorde mina byxor blöta. Hade bytt om från regnkläder tidigare då det blir så kvavt och svettigt att vandra i regnkläder längre perioder. Nu har jag alltså endast drygt en mil kvar till Nikkaluokta och vid den här tiden i morgon ligger jag i en sovkupé. Ytterligare ett dygn senare är jag hemma. Längtan är en stark kraft, kanske den starkaste.

Vandringen närmar sig sitt definitiva slut. 25 mil som ”ska” ta 17 dagar har jag tillryggalagt på 9 dagar. Padjelantaleden avverkades på fem dagar, som tydligen var sommarens rekord hittills. En man behöver en uppgift.